SKRÄCKFILMSBLOGGEN

Titel: TRICK OR TREAT
Genre: Skräck
Regissör: Charles Martin Smith
Skådespelare:

• Marc Price
• Tony Fields
• Doug Savant
• Gene Simmons
• Ozzy Osbourne

Produktionsår: 1986
Förpackning: 1 disc DVD keep case
Speltid: 1 tim 38 minuter
Textning:

• Svenska
• Danska
• Finska
• Norska

Tal: Engelska
Extramaterial:

• Inget

Distributör: Atlantic Film
Butik: Darkdisc
UPC-kod: 7319980040535
Skribent: Christer Persson

HANDLING
Eddie Weinbauer (Marc Price) är skolan enda heavy metal freak. Som om inte det vore illa nog har skolans snyggaste och tuffaste killar siktet inställt på honom. Den enda ljusglimten i Eddies liv är hans kärlek till musiken i allmänhet och metalikonen Sammi Curr (Tony Fields)i synnerhet. Det är ensamt att hålla hårdrockens fana högt!

Tyvärr verkar det inte bättre att Curr har brunnit ihjäl i en hotellbrand under mystiska omständigheter. Weinbauers värld rasar samman, men tack vare radiodjen Nuke (Gene Simmons) så hamnar Currs sista skiva, och inte mindre än det enda exemplaret, i Weinbauers svettiga tonårshänder. Hemma i sitt sunkiga rum sätter Eddie på skivan och upptäcker ett baklängesbudskap som verkar vara direkt riktat till honom! Det dröjer inte länge förens Currs onda ande och Weinbauer har gått ihop i en pakt om att eliminera alla plågoandar och se till att Eddie får ihop det med den söta Leslie (i alla fall är det del av Eddies plan, Curr bryr sig nog inte så mycket om det).

När saker börjar hända på allvar och människor börjar bli skadade börjar Eddie ångra sin pakt. Men det är inte lika lätt som han tror och Currs ande har onda planer att sätta i verket och en töntig heavy metal kille ska inte få sätta stopp för hans planer att utföra hämnd på den värld som inte accepterar äkta metall! Death to false metal!

AUDIO / VIDEO
Regissören Charles Martin Smith har ett öga för kameraåkningar och ljussättning så det är synd att Atlantics utgåva av filmen inte ger detta någon rättvisa. Det är en ganska raspig print som överförts till dvd och färgerna känns både urvattnade och tråkiga. Vilket är synd då många av karaktärerna bär fantastiska 80-tals kläder med underliga färgkombinationer. Bildformatet är i widescreen och det är stor förbättring från den 4:3 version jag såg på video på 80-talet. Tack DVD.

Ljudet är tack och lov bättre än bilden i kvalité. Miljöljud och musiken har mixats helt ok enligt mig och det var kul att kunna dra på volymen lite extra då det spelas en hel del nostalgisk 80-tals musik i filmen. Tyvärr levereras det bara i Dolby digital stereo. Det bör dock inte hindra dig från att höja volymen ett par extra snäpp!

EXTRAMATERIAL
Inget?! Skärpning Atlantic Film!

SAMMANFATTNING
För oss gamla konservativa hårdrockare är det alltid ett nöje att se en film som har lite klassisk hårdrock i soundtracket, och när även temat i filmen utgår från satanisk frontman i tajta läderjeans, ja, då är jag med på tåget på en gång. Trick or treat var ett försök att hoppa på trenden med psykopatisk seriemördare från andra sidan graven a la Freddy Kruger, och lyckas väl med varierande resultat.

Charles Martin Smith som regisserat filmen kommer från skådespelarbakgrund och är mest känd som tönten i Sista natten med gänget och från Brian de Palmas klassiska De Omutbara. Så från att spela tönten Terry The Toad i Sista natten med gänget till att regissera en film som uteslutande har töntar i huvudrollerna känns ganska naturligt. Som med andra skådespelare som slår sig in på regissörsbanan så är personregin rätt bra och då detta helt klart är en lågbudgetproduktion är det bra att mycket av energin lagts på att skapa hyfsat trovärdiga karaktärer.

Marc Price som Weinbauer gör ett godkänt jobb, komplett med hopplös utväxtfrilla som ser härligt töntig ut. Prices frisyr ligger i topp med knasiga frisyrer som Javier Bardems frisyr i No country for old men och Bill Murrays sköna barr i KIngpin. Gene Simmons, från det inte helt okända bandet Kiss gör en helt godkänd roll som radio dj Nuke. Simmons hade ju för sig att bli skådespelare på 80-talet och förutom Runaway mot Tom Selleck så var det i Rutger (fuck the bonus!) Hauer i Wanted dead or alive som han gjorde sin mest minnesvärda roll. Tyvärr lade Simmons ner skådespelardrömmen och tog på sig töntkläderna i pekoralbandet Kiss än en gång. Synd på så rara ärtor.

Krugerklonen Curr spelas av skådespelaren/dansaren Tony Fields som även han lyckas bra i rollen, även om han spelar över lite för mycket i vissa scener och tar ett par danssteg för många när han står på scen. Men vad tusan! Men tanke på vilka band som var populära på denna tid så var gränsen mellan parodi och seriositet hårfin även i verkligheten. Bästa karaktären i filmen är dock en av birollsfigurerna, den skönt sviniga Tim som spelas av Doug Savant. Nu för tiden ses han i rollen som Tom Scavo i Desperate Housewives (ja, jag tittar på DH och tycker dessutom om den!). Savant klarar av att spela svin med fönad frisyr på ett riktigt bra och trevligt sätt. För er Arkiv X fans så kan jag även berätta att Glenn Morgan som spelar, Eddies enda vän, Roger, har tillsammans med James Wong skrivit mycket av de bästa avsnitten där och även skrivit Final destination. Rollen som Roger i Trick or treat var hans enda filmroll.

”Fast” Eddie Clark, den gamla Motörhead gitarristen, står för huvuddelen av soundtracket med sitt band Fastway. Musiken är riktigt bra, men sångaren Dave King låter lite för likt Vince Neil från Mötley crue (vad är det med 80-tal o punkter över o:n?). Det är synd för Dave Kings pipiga röst ger ett litet för vekt intryck och jag hade föredragit att Currs musik skulle vara mer hotfull än att låta som en låt av Poison. Det fanns ju en hel del brutala band redan på 80-talet som mercyful fate, venom, judas priest eller varför inte Metallica som ´86 hade sitt stora genombrott som förband till Ozzy Osbourne (som har en liten cameo i filmen som präst!). Så det känns lite underligt att den sataniska Curr svansar omkring på scenen och struttar lite töntigt till musik som till och med skulle låtit mjukt för Bon Jovi. I Weinbauers rum syns dock en och annan riktigt bra skiva, som Savatages The doungeons are calling. Klassisk skiva som jag spelade sönder innan 80-talet ens var över. Jag ska dock inte klaga allt för mycket, trots att jag redan på tiden det begav sig att det var lite mesig musik, så ryckte det allt lite i foten när jag såg filmen.

Största felet på Atlantics filmer är dock den undermåliga textningen. Syftningsfel, stavfel och allmänt slarvigt utförd översättning gör faktiskt att man som åskådare blir irriterad över textningen. Min 12-åriga dotter skulle kunna göra bättre översättning! Skärpning Atlantic!

Men Trick or treat är inte bara ett minnesmonument över en svunnen tid, utan är bra gjord. Fotot är kompetent och ljussättningen detsamma och effekterna av bland andra Kevin Yeager fungerar alldeles utmärkt. Enda minuset är att filmen inte är vare sig speciellt otäck eller för den delen våldsam, och den skulle lätt kunna vara tillåten från 11 år. Tempot är riktigt tajt och det är inte många scener som känns för utdragna eller onödiga. Ett bra hantverk på det sättet, och för oss som var tonåringar på denna tid är filmen en trevlig promenad ner i nostalgiträsket. Raise the fist of the metal child!

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett filmen:

• Baklängesbudskap på skivor kan får förödande konsekvenser om du lyssnar på dem!
• Alla hårdrocksfans är töntar och missanpassade i Amerika!
• Färgkombinationer på 80-talet var väldigt experimentella!

Tre saker att se fram emot i filmen

• Skönt soundtrack!
• Fin-fina blixteffekter, härligt att se dessa handmålade blixtar strömma från högtalare, ur fingrar och allsköns teknisk utrustning!!
• Fina frisyrer!

”Förbannad metallikon ger tillbaka på alla icketroende från andra sidan!”

Ett STORT tack till Atlantic Film för recensionmaterialet!