SKRÄCKFILMSBLOGGEN

Titel: Two Evil Eyes
Genre: Skräck
Regissör: George A. Romero & Dario Argento
Skådespelare:

• Harvey Keitel
• Adrienne Barbeau
• Kim Hunter
• Tom Savini

Produktionsår: 1990
Förpackning: 1 DVD Keep Case
Speltid: 116 min.
Textning: Svenska, Norska, Finska, Danska
Tal: Engelska
Extramaterial:

• Biografier
• Filmografier
• Trivia om filmen
• Bildgalleri
• Trailers

Distributör: Studio S
Butik: SubDVD
UPC-kod: 7350036720582
Skribent: Christer Persson

HANDLING
Baserade på Edgar Allen Poes verk presenterar här två legendariska skräckfilmsregissörer en nästan två timmar lång episodfilm. George A Romero och Dario Argento var på höjden av sina kommersiella framgångar i början av 1990-talet och en film som kretsade kring Poes skräckfyllda historier kändes som ett smart drag från deras sida.
Filmen inleds med Romeros bidrag, The facts of the case of Mr. Valdemar. Mr. Valdemar i titeln är en dödligt sjuk miljonär. När han ligger för döden sätter hans mycket yngre fru slug en plan i verket som ska se till att Valdemars tillgångar kommer i hennes händer. Till sin hjälp har hon sin älskare, tillika Valdermars läkare. Deras plan inbegriper en sorts hypnos som gör att de har Valdemars vilja under deras kontroll. De får honom att både övertala sin advokat, via telefon, att allt är i sin ordning och får Valdemar att skriva under alla nödvändiga papper. Nu är det ju inte någon glad bedragarhistoria á la Blåsningen eller Oceans 11, utan en Romerofilm med en stor portion Poe i botten.

Saker börjar gå snett när Valdemar mycket olyckligt beslutar sig för att dö innan alla transaktioner är klara. Bummer! För att ge skenet av att Valdemar ska vara levande i minst två veckor till, beslutar dom att lägga liket i frysen för att bevara kroppen i ett bra skick. Hypnosen har dock den biverkningen att Valdemar fortfarande existerar i ett annat medvetandeplan, mellan de levandes och de dödas värld. Han börjar göra sig hörd och förklarar att han är medveten om att han är död, och att han definitivt inte är ensam på den mörka, kalla plats han befinner sig i. Det finns något på andra sidan som vill använda honom för att komma in i de levandes värld!

Dario Argento tog sig an en av Poes mest välkända berättelser, The Black Cat. Visserligen blandar han in delar från andra verk av Poe, men den håller sig relativt trogen originalet. Rod Usher är brottsplatsfotograf, och åren bakom kameralinsen har gjort honom både cynisk och rätt känslokall inför människosläktet. När han inser att hans fru har tagit in en vildkatt i hemmet börjar saker och ting gå snett. Rod kan inte låta bli att terrorisera katten och katten visar mer än gärna sitt ogillande gentemot honom. I ett fyllerus beslutar sig Rod för att visa att han har konstnärliga kvalitéer som fotograf och inte bara är en simpel sensationsfotograf. Med en expressionistisk tavla som bakgrund stryper han katten, och tar samtidigt en fotoserie som sedan kommer att bli huvudnumret i hans bok, Metropolitan horrors. Hans flickvän blir utom sig av oro efter det att katten försvinner och deras förhållande blir minst sagt ansträngt. Sen kan man ju inte påstå att deras förhållande stärkts nämnvärt när flickvänner hittar hans nyutgiva bok i bokhandeln, med hennes döende katt på omslaget. En dålig kombination av alkohol, förtvivlan och misstro utlöser till slut en kedja av händelser av våld, paranoia och hemligheter. Vad är det som döljer sig bakom Ushers välbyggda väggar egentligen?

AUDIO / VIDEO
Det finns faktiskt inte så mycket att klaga på här. Ljudet finns att tillgå i både DTS och i Dolby Digital 5.1. Jag upplevde ljudet som välbalanserat och tydligt. Som åskådare han man inga svårigheter att höra vare sig dialog, musik eller skrik av skräck. Musiken i Argentos episod av Pino Donaggio är mycket bra och påminner inte så lite om Goblin eller Simon Boswells soundtracks till gamla klassiska italienska giallos. Kunde vara sämre…

Bildmässigt blev jag positivt överraskad. Klar och ren bild och till och med Romero gör en bildmässigt snygg episod (inget ont om Romero, men någon större visuell filmskapare har han aldrig varit). Argento leker loss med kameran i vissa scener och föra förvånande i de som innehåller våld och blod. Jag kan hålla med om att han var förbi sina glansdagar här, men det finns fortfarande bevis på varför många skräckfilmsfans fastnat för Argentos kameraåkningar och kameravinklar i The Black Cat. Det hela är presenterat i läcker anamorfisk widescreen 1×85:1.

EXTRAMATERIAL
Studio S lägger med mycket extramaterial på sina diskar, och det är något vi tackar för. Nu tänker jag dock inte speciellt på denna film, då den känns rätt standard. Biografier (specialskriva av Fred Andersson), några filmografier och lite kul trivia om TWO EVIL EYES. Matnyttigt är det visserligen, men tråkigt. Lite roligare är det med de två originaltrailerna för filmen. Dels den Italienska som är helt obegripligt klantigt redigerad, och den mer polerade amerikanska.
Det är intressant att se hur trailerklippning verkligen har förändrats radikalt de senaste 10-15 åren. Fokus på den här tiden låg på att försöka förklara filmen någorlunda, och inte som idag, en miljon klipp och fyra coola one-liners (four liners?).
Det ligger även med trailers för andra Studio S filmer som INGLORIOUS BASTARDS, MANIAC, BATLLEFORCE och RE-ANIMATOR.

SAMMANFATTNING
Den första frågan man ställer sig efter filmen är tyvärr ”vad var det som gick fel?” Tittar man på laguppställningen med Romero, Argento, Savini och Poe så är det på pappret ett mycket vinnande lag. TWO EVIL EYES är inte någon dålig film, men den kunde ha varit så mycket bättre. Kanske rann inspirationen bort, eller så kanske den inte fanns där 100% från första början. Romero befinner sig visserligen i en genre som har behärskar bättre än de flesta, men The Facts In The Case of Mr. Valdemar, men det är på tok för långsamt tempo på episoden. Adrinne Barbeau, som Jessica, gör vad hon kan med roller som kuttersmycke till Valdemar. Ramy Zada som unge läkaren Bob ser mer än lovligt träig ut, och är stelare än den djupfrysta Herr Valdemar.

Så det odöda temat till trots lyckas inte Romero gjuta speciellt mycket liv (eller död) i sin episod. Synd på så rara ärtor. Jag läste någonstans på det oändliga elektroniska nätet att zombiesmittan i Romeros NIGHT OF THE LIVING DEAD, DAWN OF THE DEAD, DAY OF THE DEAD, LAND OF THE DEAD och DIARY OF THE DEAD, skulle eventuellt kunna härröra från en viss händelse i The Facts In The Case of Mr. Valdemar. Knappast troligt, men alltid kul med filmteorier från människor som har alldeles för mycket fritid.

För lite fritid har kanske dock Dario Argento. Kanske var det höga tempot på 1970-talet givande för honom, men de senare filmerna från denna forne husgud har dock visat klena bevis på det audio/visuella filmkonsterna han trollband sina fans med. The Black Cat gjordes dock när det fortfarande var lika mycket inspiration som transpiration. Harvey Keitel gör en bra rollprestation och ser till att låta sin karaktär göra den nödvändiga resan från lycka till misär på ett klassiskt ”Keitelskt” sätt. Det var många år sedan jag såg denna sist och jag tycker att The Black Cat håller bra än idag. Tempot är betydligt högre än Romeros avsnitt, fotot är inspirerat och skådespelarna verkar ha rätt kul i sina roller (missa inte Tom Savini med hockyfrilla!). Våldet i Argentos episod är ganska grafiskt och välutfört av ovan nämda Savini. Att katten plågas kan göra vissa tittare lite upprörda, men enligt filmens sluttexter har Pittsburgs djurskyddsrörelse kollat så allt gick rätt till under inspelningen. Det underliga med katten är, i mitt tycke, hur den ändrar ögonfärg mellan olika scener, från gula till gröna.

The Black Cat stoltserar med cameos från Martin Balsam, Kim Hunter och Julie Benz som numera frotteras med seriemördare (Dexter) och överviktiga vietnamveteraner (John Rambo). Men det är i scenerna med fästmön Annabel (Madelene Potter) som Keitel får visa sina psykopatsidor och i samspelet med polisen LeGrand (John Amos) som han får visa sina mer charmerande sidor (borde det inte vara tvärtom?).

Hur ska jag summera TWO EVIL EYES då? Det känns i tempo och ljussättning att filmen är från tidigt 1990-tal, men samtidigt finns det något robust över hela produktionen. Det är ett kompetent, om än lite oinspirerat, hantverk av två av dåtidens största skräckfilmregissörer. Har man två timmar över och inte orkar läsa Edgar Allen Poes böcker, tycker jag att man definitivt kan slå sig ner i soffan och se på TWO EVIL EYES.

3 saker jag lärt mig efter att ha sett TWO EVIL EYES:

• Hypnotisera inte någon som ligger för döden!
• Om man ljuger kommer sanningen fram till slut, tänk på det!
• Var snäll mot katter!

3 saker att se fram emot i filmen:

• ”Pit and the pendelum”-scenen i The Black Cat!
• Hypono-Zombie (inte att förväxlas med Hypno-Toad)!
• Ett visst hugg med en köttyxa!

Två zombies, två katter, två mord, två episoder, två timmar och två regissörer!

Ett STORT tack till SubDVD för recensionmaterialet!

GORE……: 3 / 5
HUMOR…..: 1 / 5
SEX…….: 1 / 5
SPÄNNING..: 2 / 5
VÅLD……: 3 / 5
HANDLING..: 2 / 5

SCREENSHOTS