I DRINK YOUR BLOOD

Titel: I DRINK YOUR BLOOD
Genre: Skräck
Regissör: David E. Durston
Skådespelare:

Bhaskar Roy Chowdhury
Lynn Lowry
George Patterson
John Damon
Tyde Kierney

Produktionsår: 1970
Förpackning: 1 DVD Keep Case
Speltid: 1 tim 23 minuter
Textning:

Ingen

Tal: Engelska
Extramaterial:

Bortklippta scener
Stillbilsgalleri
Kommentatorspår
Intervjuer
Filmografier
Trailers

Distributör: Grindhouse releasing
Butik: Grindhouse Releasing
UPC-kod: 7 9767900022 5
Skribent: Jesper Nordström

HANDLING
De första ord som yttras i filmen är: ”Let it be known to all the spirits that I am a capricorn living in the tenth house – the house of our lord Satan” och det är ju en bra början. Orden uttalas av Horace Bones (spelad av Bhaskar Roy Chowdhury) ledare av den åtta män och kvinnor starka kringresande satanistiska hippiegruppen SADOS (Sons And Daughters Of Satan). SADOS är fullt upptagna av att i en avklädd ritual uttrycka sin vördnad för honom på nedervåningen när de upptäcker att de är iakttagna av en flicka från trakten. En av gruppens medlemmar har bjudit in henne men det hjälper inte – två av gruppens medlemmar jagar ifatt och brottar ned henne, att döma av hennes smärtor när hon stapplar hemåt har hon antagligen också blivit våldtagen.

Trots det generösa offrandet av en höna föregående natt bryter satanisternas hippiebuss ihop när de skall dra vidare och de får lov att stanna i trakten. Staden de befinner sig i är inte mycket mer än en spökstad på grund av ett dammbygge, men de bestämmer sig för att ändå checka in på det övergivna (om man ej räknar råttor) stadshotellet. Flickan som attackerats av SADOS bor i staden tillsammans med sin morfar(/farfar?) och lillebror. Hon berättar för morfadern vad som hänt och han beger sig till hotellet för att konfrontera de nyanlända gästerna. Allt går inte riktigt som den gamle mannen tänkt sig och han lämnar hotellet förnedrad och drogad med LSD.

När gamlingen misslyckats är det upp till den yngre förmågan (flickans lillebror) att försvara familjens heder och han har en listig plan. Han förgiftar några köttpajer med rabiessmittat hundblod och prånglar via stadens bageri ut dem till familjens plågoandar. Nu tar filmen fart på allvar, tidigare har SADOS för all del betett sig svinaktigt mot såväl sin omgivning som varandra, men de har ännu inte mördat någon – något det snart skall bli ändring på. Påverkade av sjukdomen och droger inleder nu hippie-satanisterna en mordorgie där ingen går säker (det första offret blir också en av deras egna som blir knivhuggen ett flertal gånger och därefter får ena benet avhugget med en yxa).

Bageriets kvinnliga chef har en pojkvän som är ingenjör och förman (eller något liknande) på dammbygget. Hon har berättat för honom om de vilda hippies som intagit hotellet och då han är orolig för hennes säkerhet skickar han några av sina män för att kolla till henne. (Män i den här filmen verkar genomgående lida av svåra macho-komplex och att påkalla myndigheternas uppmärksamhet verkar vara den absolut sista utvägen.) De kärlekskranka dammarbetarna råkar dock på en av Satans döttrar. Efter att några av dem besökt hotellet och resterande fysiskt uttryckt sin tillgivenhet för kvinnan de träffat finns det endast döda eller smittade arbetare kvar.

Nu har vi alltså förutom SADOS också ett antal grovarbetare som med raklödder kring munnarna kan sprida död och skräck bland varandra och stadens få kvarvarande invånare. Variation förnöjer som bekant och dödande, självmord och stympning (förutom det tidigare omnämnda benet förekommer en avhuggen hand samt en halshuggning) sker medelst skjutvapen, snara, svärd, kniv (”vanlig” samt elektrisk), träpåle och brännbara vätskor. Snart nog har de få överlevande tagit sin tillflykt till bageriet där de desperat försöker hålla stånd mot den blodtörstiga skaran av zombies, eh jag menar naturligtvis rabiessmittade. En glimt av hopp finns dock då någon äntligen åkt för att hämta hjälp …

AUDIO / VIDEO
Vi får hålla till godo med ett bildförhållande på 1.33:1 / 4:3. Visst syns det att filmen inte är helt ny men bilden är på det hela taget tillfredställande, färgerna är relativt klara och skarpa – även i de scener som utspelar sig nattetid. Det förekommer en del repor och smuts, dock inte så det stör och personligen tycker jag det rent av, i lagom mängd, kan förhöja stämningen när man kollar på en film som har några år på nacken. I en scen (där det förekommer många vattendroppar) blir bilden något pixlig, det handlar dock enbart om en scen så de får väl komma undan med det.

Ljudet levereras i 2.0 – låt mig dock förtydliga att det här egentligen inte handlar om stereo utan ett mono-soundtrack gånger två. Det har naturligtvis sina begränsningar och man kan inte förvänta sig någon mullrande bas eller något alls som egentligen kräver mer än en högtalare – fast det säger sig väl självt. Med tanke på förutsättningarna är ljudet riktigt bra och i princip brusfritt, en viss burkighet märks vid några enstaka tillfällen. Dialogen är aldrig svår att uppfatta och den sparsamma roliga syntmusik som finns låter bra (så bra den nu kan skulle nog vissa säga).

EXTRAMATERIAL
Extramaterialet utgörs av bortklippta scener, stillbilder, ett kommentatorspår, trailers, intervjuer med några av de medverkande, filmografier, samt diverse omtagningar och liknande.

De bortklippta scenerna är sådana som producenten, Jerry Gross, lät klippa bort då han ville ha filmen så fri från humoristiska element som möjligt. Speciellt det alternativa, lite länge slutet uppskattade jag och filmen blir knappast mindre blodig av en liten tvist på slutet.

På kommentatorspåret talar regissören David E. Durston och Bhaskar Roy Chowdhury som spelar hippieledaren Horace Bones. Framförallt förmedlas diverse anekdoter från filminspelningen – kul att lyssna på ett litet tag. Vi får bland annat reda på sådan kuriosa som att den orm som förekommer i en scen dör dagen därpå och att en kroppsbyggare som förekommer i en biroll blir så arg när han lägger märke till att hans tupé sitter snett i filmen att skär sin madrass i strimlor. Annat intressant som framkommer är att regissören själv testat LSD – för att göra en så bra film som möjligt och påståenden om att ritualerna i filmen är förmedlade av en icke namngiven kvinna som själv varit medlem i en icke namngiven satanistisk kult.

I intervjuerna samtalar David E. Durston med Lynn Lowry som spelar en dövstum hippie, Tyde Kierney som spelar Andy – den snällaste hippien, Jack Damon som spelar förmannen Roger, och Barney Cohen som var ansvarig för filmens annonsering och kom på dess nya namn.

Filmografier finns över David E. Durston, Bhaskar Roy Chowdhury, och Lynn Lowry. Förutom text är filmografierna också kryddade med lite ljud och rörliga bilder, det mest sevärda är utan tvekan Chowhurys kobradans.

Trailers för filmen finns både i form av rörliga bilder och enbart ljud (avsedd rör radion) därutöver finns också trailers för ett antal andra filmer.

Material räddat från klipprummets golv finns det inte så mycket att säga om, möjligen kan det vara av intresse för verkliga I Drink Your Blood-fanatiker, annars antagligen inte.

SAMMANFATTNING
I Drink Your Blood kan skryta med att vara den första filmen (eller åtminstone en av de första) som klassificerades ”X” för sin våldsamma natur av MPAA. Filmens producent instruerade Durston, som skrev och regisserade filmen, att göra en så chockerande film som möjligt. ”Aiming to outdo Night of the Living Dead …” för att citera förpackningen. Med sin ”X”-klassning lyckades väl projektet på sätt och vis även om den, med rätta, inte har en klassikerstatus på samma sätt som Night of the Living Dead. ”X”-et kom dock att ställa till problem då biografer inte ville vissa en film med denna klassning. Man löste problemet genom att låta de enskilda biograferna klippa i filmen efter eget godtycke och följaktligen existerar biofilmen i en mängd olika versioner. Den version som återfinns på dvd:n är naturligtvis den oklippta. Tillsammans med scener som producenten tog bort kan man också se filmen i en ”directors cut”-version.

Filmens ursprungliga titel var Phobia men producenten döpte om den till I Drink Your Blood (en titel som inte har något med filmens innehåll att göra) och filmen distrubierades sedan tillsammans med en svartvit zombiefilm omdöpt till I Eat Your Skin (en film jag inte sett men som enligt hörsägen inte skall vara av högsta kvalité).

Durston hämtade inspiration till filmen dels från en tidningsartikel om rabiessmittade vargar som överföll en skola i Irak, och dels från Manson-familjens framfart. En kult av drogade mordiska hippies för naturligtvis tankarna till Manson, det finns också andra mer direkta blinkningar. När SADOS torterar en av sina egna skriver de först ”pig” på honom med rött läppstift. Idén med en gravid kvinna som begår självmord med en träpåle genom magen kan delvis vara inspirerad av Tate-morden (inspiration kan naturligtvis också vara hämtad från andra sidan graven – ingen vampyrbaby här inte).

Jag uppskattade Bhaskar Roy Chowdhurys och nästan ännu mer George Pattersons (som spelar hippien Rollo) fysiska skådespeleri. De var båda professionella dansare och det märks att de är vana att arbeta med kroppen som redskap.

Lynn Lowry som har en liten roll som dövstum kanske en del skräckfanatiker känner igen då hon även medverkat i filmer som: The Crazies, Shivers, Cat People (1982), Dead Things, Splatter Disco och Beyond the Dunwich Horror.

Regissören återkommer flera gånger i extramaterialet till att det här är något som verkligen skulle kunna hända. Visst det övernaturliga lyser med sin frånvaro (om man inte väljer att se SADOS ritualer som bidragande till utvecklingen). Handlingen är dock på intet sätt trovärdig. Utan rabiesbiten och de omedelbara zombie-liknande effekter sjukdomen har i filmen skulle handlingen kanske vara något mer sannolik (om man lyckas bortse från en hel del ologiskt handlande). Fast filmen skulle då antagligen inte vara hälften så rolig att titta på.

Utan att vara någon direkt klassiker är det här en riktigt trevlig sjuttiotals-skräckis, gillar man sådant skall man absolut se den. Tiden har dock hunnit ikapp de en gång så chockerande effekterna och med dagens mått mätt kan filmen inte sägas vara speciellt extrem.

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett filmen: