FEEDING THE MASSES

Titel: FEEDING THE MASSES
Genre: Zombies, Skräck, Satir
Regissör: Richard Griffin
Skådespelare:

Billy Garberina
Rachael Morris
Patrick Cohen

‘

Michael Propster
William DeCoff

Produktionsår: 2004
Förpackning: 1 DVD Keep Case
Speltid: 1 tim 25 minuter
Textning:

Ingen

Tal: Engelska
Extramaterial:

Making Of
Två kortfilmer
Kommentatorspår
Trailers

Distributör: Shock-O-Rama
Butik: Darkdisc
UPC-kod: 6 1238552519 3
Skribent: Jesper Nordström

HANDLING
Torch (spelad av Billy Garberina) jobbar som kameraman på en tv-station i Rhode Island och verkar hängiven sitt jobb. På senare tid har han dock börjat ifrågasätta hur media rapporterar den senaste lilla krisen – att de döda inte stannar i sina gravar utan attackerar de levande i jakt på färskt kött. Istället för att säga sanningen om zombie-katastrofen så tonas faran ned och rena lögner blandas med naiva informationsfilmer och reklam.

När tv-teamet Torch är en del av skall filma en presskonferens med guvernören som meddelar att faran är över får de bara filma en tv-skärm då guvernören befinner sig på en okänd säker plats. Strax efter att tv-teamet anlänt bryter också helvetet löst. En stor explosion följs av en omfattande zombie-attack och militärer, zombies, och paramilitära milismän dödar varandra för fullt. Torch lyckas filma kaoset men får filmen beslagtagen av en statlig agent. På tv-stationen sänder man sedan ett tal där guvernören signalerar faran över trots det som hänt.

Väl hemma flyr Torch tillsammans med sin rumskamrat den bistra verklighet med hjälp av en Nintendo-inspirerad vattenpipa. Nästa dag blir om möjligt ännu värre … När Torch vaknar tvingas han skjuta sin rumskamrat som zombiefierats under natten. På jobbet väntar fler dåliga nyheter, staten har nu tagit direkt kontroll över tv-stationen. Då det endast krävs en person för att sända den statliga propagandan lämnar Torchs tv-team sin tekniker på stationen medan övriga ger sig ut för att filma och visa sanningen.

AUDIO / VIDEO
Bilden leveraras i 16:9 widescreen (med vissa undantag). Filmen spelades in på digital video (DVCPRO50) och resultatet är en genomgående skarp bild. Även om bilden som sagt var är skarp så syns det att det handlar om en lågbudgetfilm och färgbalansen känns ibland onaturlig. Specialeffekterna och då speciellt CGI-effekterna är också uppenbart gjorda på en låg budget. Explosioner och mynningsflammor ser inte på något sätt verkliga ut. Vapnen har också något mycket konstgjort över sig, kanske såg de bra ut i verkligheten, men på film gör de inte det.

Ljudet kommer som 2.0 och är oftast tillfredställande. Dialogen är aldrig svår att följa och soundtracket av Daniel Hildreth imponerade på mig. Något som dock inte låter bra är ljudeffekterna och det skrattretande ljud soldaternas vapen släpper ifrån sig, kombinerat med att vapnen är uppenbart konstgjorda och att en del av soldaterna ser ut att vara i skolåldern, ger intrycket av en hastigt hemmasnickrad film.

EXTRAMATERIAL
Extramaterialet utgörs av en bakomfilm, två kortfilmer, ett kommentatorspår, reklam för Shock-O-Rama, och trailers.

På kommentatorspåret samtalar Richard Griffin (regissören) och Billy Garberina (som spelar Torch). Samtalet rör, som brukligt är, inspelningen av filmen, något direkt uppseendeväckande framkommer inte (möjligen då att de är så nöjda med CGI-effekterna). I princip samma sak kan sägas om bakomfilmen; lite information om inspelningen, dock inget jätteintressant.

Trailers finns för Feeding the masses samt några andra filmer distribuerade av Shock-O-Rama, bl.a. SUBURBAN NIGHTMARE, PRISON-A-GO-GO, och BITE ME!

Det verkligt intressanta bland extramaterialet är två svartvita kortfilmer, Voltägen och The Hypostatic Union, av Duane Graves och Justin Meeks. I Voltägen besöker en man en bar och råkar ut för minst sagt bisarra fantasier(?) som involverar underliga ritualer, kvinnokläder, och en elektrisk stol. The Hypostatic Union antar jag man kan kalla en religiös kommentar. Skall filmen jämföras med något måste det bli Jesus-scenen Karim Hussains Subconscious Cruelty, även om Graves och Meeks inte drar det riktigt lika långt.

SAMMANFATTNING
FEEDING THE MASSES är väl mindre en skräckfilm än ett satiriskt debattinlägg. Skräckeffekter saknas nästan helt och goreeffekterna är i princip begränsade till röd vätska. Att det är faran med zombies man försöker dölja blir ganska irrelevant – det hade lika gärna kunnat handlat om något annat. Jag har inget emot att zombies används i annat än ren skräck, men man kunde gärna utnyttjat det speciella med att faran faktiskt var levande döda, och inte terrorister eller en ”normal” farsot, lite mera. I sin iver att få fram budskapet om medias och statens förljugenhet har man låtit övrigt stå tillbaka lite väl mycket. För min del kunde man gärna tonat ned budskapet något, nu är det verkligen inte subtilt och jag tror det skulle fungerat bättre utan övertydlighet.

Den ganska enkla storyn varvas med tv-inslag i form av nyheter, reklam, och propaganda. Jag gillar verkligen dessa inslag och de räddar filmen något. En annan scen som jag verkligen uppskattade är när den militär som eskorterar tv-teamet besöker en mycket suspekt sexinrättning. Militären är attraherad av en kvinnlig journalist och har betalt för att en strippa skall klä sig som henne och sedan göra vad strippor gör. Genom att trycka på en knapp släpper han sedan in en zombie som anfaller strippan medan han tillfredställer sig själv – mer sådant hade uppskattats.

Filmen är skriven av Trent Haaga som arbetat en del med Troma. Han kan t.ex. ses i Terror Firmer och Citizen Toxie, som han även var med och skrev. Haaga är för övrigt också en av digitalvideons stora förespråkare.

Regissören, Richard Griffin, har sedan FEEDING THE MASSES bl.a. gett oss sådana filmer som RAVING MANIACS, PRETTY DEAD THINGS, SPLATTER DISC, NECROVILLE och BEYOND THE DUNWICH HORROR.

Idén bakom FEEDING THE MASSES är inte dum, men filmen når inte riktigt ända fram. Hade man haft lite mer tid (av extramaterialet framgår att man arbetade under tidspress för att få filmen färdig till en festival), kanske lite mer pengar, och tonat ned ”på-näsan-skrivandet” så hade det säkert blivit en mycket bättre film. Jag gillar såväl zombie- som lågbudgetfilmer, jag gillar dock inte att så tydligt bli tillsagd vad jag skall tycka. Filmen är väl inte riktigt en och en halv timme bortkastad tid, men det är tråkigt att man inte gav filmen en extra genomgång (eller två) innan den släpptes, det intressantaste på den här skivan är nu de två kortfilmerna bland extramaterialet.

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett filmen: