SKRÄCKFILMSBLOGGEN

Titel: DEAD OF NIGHT
Genre: Rysare
Regissör: Alberto Cavalcanti & Charles Crichton
Skådespelare:

• Mervyn Johns
• Roland Culver
• Mary Merrall
• Googie Withers
• Frederick Valk

Produktionsår: 1945
Förpackning: Screener
Speltid: 1 tim 39 minuter
Textning:

• Danska
• Tyska
• Holländska
• Norska
• Portugisiska
• Finska
• Svenska

Tal: Engelska, Tyska
Extramaterial:

• Bildgalleri

Distributör: Sandrew Metronome
Butik: Darkdisc
UPC-kod: screener
Skribent: Jan Kjellin

HANDLING
Walter Craig anländer för första gången till en gård på den engelska landsbygden och drabbas genast av deja-vu. Han tycker sig känna igen huset och när han kommer in, inser han att han känner igen de andra gästerna, trots att han aldrig – såvitt han vet – mött dem förut.

När han berättar för de församlade att de ingår i en återkommande mardröm, blir han först bemött med skepsis av gästerna – särskilt psykologen, dr. Van Straaten – men snart börjar de andra dela med sig av egna, oförklarliga berättelser:

• En racerförare som räddas till livet – av döden!
• En hemsökt julfest!
• En spegel som visar fel rum!
• En spökhistoria i golf-miljö!
• En buktalardocka med egen vilja!

Samtidigt slår fler och fler av Walters förutsägelser från hans dröm in och det oundvikliga slutet närmar sig. Men är allt verkligt, eller är det här bara ytterligare en av Walters mardrömmar?

Det här är en episodfilm sammanhållen av en spännande ramberättelse – ett grepp som inte var unikt ens när filmen gjordes. Få filmer binder dock samman de olika berättelserna med samma täthet som sker i denna. På många sätt smäller den senare varianter, som CREEPSHOW eller TALES FROM THE DARKSIDE, på fingrarna, trots sina mer än 60 år på nacken. Och har man den minsta passion för rysningar, bör man hålla utkik efter den här utmärkta lilla rullen.

AUDIO / VIDEO
Gamla filmer ser sällan bra ut, även när den digitala överföringen gjorts med den största omsorg. Repor och grådask står att finna även i den här filmen, även om det inte stör mig nämnvärt. Även ljudet är periodvis svårt att höra, med viss distortion när folk gastar till varandra eller musiken blir extra dramatisk. Men det är ju därför man kan välja att se den textad! Filmen presenteras för övrigt i 4:3-format (1.33:1) och monoljud.

Med fyra olika regissörer blir ju också bildspråket (och berättarstilen) olika. Charles Crichtons golfhistoria är filmad som en lättsam spök-komedi och berättas också mer som en komedi än en rysare, medan Alberto Cavalcanti målar upp en mörk, dyster och ryslig bild i historien om buktalardockan. Men på det stora hela upplever jag ändå att filmens olika delar har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

EXTRAMATERIAL
Bildgalleriet innehåller 16 bilder från filmen. Det är varken särskilt meningsfullt eller spännande. Jag frågar mig varje gång jag bläddrar igenom ytterligare ett galleri med stillbilder från den film jag precis sett eller skall se, vad syftet med galleriet är? Vem är egentligen intresserad och varför?

SAMMANFATTNING
DEAD OF NIGHT måste anses som en av stilbildarna i episodfilmsgenren. Den är välgjord, med en berättarstil och ett innehåll som fungerar än idag. Det är väl bara julberättelsen som sänker betyget – och då främst på grund av Sally Ann Howes dåliga skådespeleri. Samtidigt är jag inte säker på att DEAD OF NIGHT är en episodfilm per se. När allt knyts ihop på slutet (hur det sker tänker jag inte avslöja) öppnas nämligen möjligheten för alternativa tolkningar av berättelserna och deras betydelse för helheten.

Jag njuter också av de olika berättelsernas fokus på rysningar, snarare än skräck och effekter, samt att filmen till störst del drivs framåt av dialogen. Vi har att göra med för det mesta gamla hederliga spökhistorier där poängen är att den och den visade sig vara ett spöke, eller att någon fått en föraning om nära förestående död. Det är uppfriskande, och även om jag förstår hur varje historia kommer att sluta, är resan dit både angenäm och engagerande.

Kanske dröjer det ytterligare 40 år innan vi på allvar kan veta om CREEPSHOW håller samma klass som den här filmen? Det är nästan hisnande att en film lika gammal som min pappa kan kännas så fräsh och vital (inte för att gubben är krasslig på något sätt) och det känns som en film med en given plats i historieboken. Åtminstone i kapitlet om skräckfilm och rysare.

Tre saker jag lärt mig efter att ha sett filmen:

• Akta dig för underliga speglar!
• Buktalare är inte alltid ansvariga för sina dockors beteende!
• Det är inte alltid lätt att skilja dröm från verklighet!

Tre saker att se fram emot i filmen

• Episoden med buktalardockan!
• Slutscenen!
• Den mysrysliga stämningen!

”Föredömlig episodfilm med fokus på mys och rys.”

Ett STORT tack till Sandrew Metronome för recensionmaterialet!