SKRÄCKFILMSBLOGGEN

Titel: ADDICTION
Genre: Rysare
Regissör: James Tucker
Skådespelare:

• Frank Franconeri
• Mim Granahan
• Lydia Fiore
• Joshua Nelson

Produktionsår: 2003
Förpackning: Screener
Speltid: 1 tim 55 minuter
Textning: Ingen
Tal: Engelska
Extramaterial:

• US trailer
• Utländsk trailer
• 6 borttagna scener

Distributör: Brain Damage Films
Butik: Darkdisc
UPC-kod: screener
Skribent: Amanda Engström

HANDLING
Bobby är en helt vanlig kontorsvensson som lever i frid och fröjd med sin fru och går till jobbet om dagarna. Men olyckan slår till och han blir rånad på väg hem vilket resulterar i att han i självförsvar dödar rånaren. Händelsen ger Bobby smak för blod och lyckas göra att han inom loppet av några timmar går från fullt frisk karl till fullblodad psykopat med enorm passion för att knivhugga uteliggare!
Spelet är igång och medan hans fru tror att han köper mjölk mitt i natten smyger han i själva verket iväg för att leta offer i parker och liknande.

Vid sidan om får vi se en ganska enkel historia om hur ett gäng knarkare lever sitt becksvarta liv och parareller mellan missbruk av knark och missbruk av mord(?) dras, om än lite långsökta parareller. Genom filmer får vi följa hur Bobby pågrund av sin besatthet blir galnare och galnare tills han tillslut sjunker till deras nivå av svärta och hopplöshet.

AUDIO / VIDEO
Den här screenern till Addiction är i widescreen och skärpan är helt okej. Tråkigt nog så är fotot helt karaktärslöst och fantasilöst. Färgerna är urvattnade för lite billig nu är det depp som gäller feeling men det räcker tyvärr inte. Klippningen framförallt är så ivrigt och ogenomtänkt att vartenda scen skriker elevuppsats på högstadienivå.

Ljudet(stereo) är oförlåtligt. Ena stunden kan de pågå en dialog så otydlig att det mer låter som kor som råmar än människor som pratar för att i andra stunden brytas av ett ljud flera gånger högre som framkallar rundgång i ljudupptagningen. Ljudet av grannar som sjunger karaoke mitt i natten har plågat mig mindre än ljudet i den här filmen, det drar verkligen ned helhetsupplevelsen.

EXTRAMATERIAL
På den här screenern fanns dels en US trailer och en utlänsk trailer, ingen av dem särskillt lockande utan typiska lågbudgettrailers som visar lite våldscener och annat. US trailern breder på med klyschiga captions som ”what turns someone into a serial killer?” och ”how can you stop a serial killer?”, frågor som själva filmen tyvärr misslyckas brutalt med att hantera.
Mer roligt att se var de borttagna scenerna som var och en är hyffsat långa. Vissa av dem håller faktiskt snäppet högre klass än filmen, särskillt ett par stycken som handlar om prostituerade Ruthies liv vid sidan om prostitutionen då skådespelerskan (Lydia Fiore) ger en av de mer övertygande karaktärerna i filmen.

SAMMANFATTNING
Jag vill inte hoppa rakt på och säga att Addiction är en katastrof men den är absolut såpass amatörmässig att man inte kan leva sig in i filmen. Filmskaparna verkar ha velat snarare än en skräckfilm göra en psykologisk rysare om människans mörka sidor men med tanke på det pinsamma resultatet borde de kanske ha hållt sig till en ren slasherfilm och satsat allt på våldscenerna.
Storyn försöker vara listig genom att porträttera någon sorts spiral som visar hur en normal person kan förvandlas till en sadistisk galning efter att ha fått smak för blod och sedan jämföra det med folk som har fått smak för mer vanliga droger.

Men det hela är otroligt förvirrande och jag frågar mig, försöker manusförfattaren säga att man utvecklar en psykopatisk läggning såfort man knivhuggit någon i självförsvar? Försöker han säga att man inte ska mörda för då kan man bli lika tragisk som vanliga drogmissbrukare? Hela poängen verkar vara nåt absurt i stil med att mörda uteliggare kan vara skoj i början men i slutändan kan det skada dig och dina kära, tag lärdom av detta.
Addiction hade förmodligen kunnat komma undan med en absurd story ifall den hade glimten i ögat eller lyckats vara lite kalkoncharmig men den envisas med att vara deprimerande, allvarlig och fokuserar helt på den obotliga tragiken i dessa spillror till människors liv och därför misslyckas den dubbelt.

Jag har sett betydligt sämre skådespelare i många lågbudgetskräckisar men tyvärr så går den talang som finns till spillo pågrund av dålig regi och ett ospännande manus. Huvudpersonen (Frank Franconeri) är inte hopplös men ger hela tiden det pinsamma intrycket ”slackerkille som försöker spela vuxen kontornisse” och Mim Granahan som spelar hans fru ger intrycket ”gothbrud som försöker spela svenneflickvän”, två oförlåterliga klyschor.

Det hela ramas in av väl tamt och fantasilöst våld av temat kniv i bröstet mot karaktärer man inte har någon uppfattning om till tonerna av vad som låter som temat till en sportreklam.

3 saker jag lärt mig efter att ha sett filmen

• Mord är en drog som lägger äktenskap i spillror!
• Man bör inte göra film om ett ämne man inte är intresserad av!
• Handlar din partner mjölk mitt i natten eller jobbar över sent, kan denna ha seriemördarproblem!

3 saker att se fram emot i filmen

• Att efter att ha sett den kommer du tycka allt annat är mästerverk!
• –
• –

”Diskbänksrealism med nybörjarsadism”

Ett STORT tack till Darkdisc för recensionmaterialet!