The Dread

THE DREAD

Titel: THE DREAD
Genre: Horror
Regissör: Michael Spence
Skådespelare:

Sally Pressman
Ellen Sandweiss
Ryan Welsh
Sid Ellis

Produktionsår: 2007
Förpackning: 1 DVD Disc Keep Case
Speltid: 1 tim 43 min
Textning: Ingen
Tal: Engelska
Extramaterial:

Inget (screener)

Distributör: ZOOM & DOOM
Butik:
UPC-kod: Screener
Skribent: Tove Ceginskas

HANDLING
När Terri och Alex är små mördas deras föräldrar i sitt hem av en okänd gärningsman. Brodern blir traumatiserad av händelsen och tas in på mentalsjukhus, och Terri adopteras. När hennes mor dör flera år senare får hon reda på sitt ursprung, och bestämmer sig för att söka upp sin nyfunne bror. Det glädjefyllda återseendet blir dock en antiklimax – Alex är katatonisk, sjukhuset på väg att utrymmas inför en flytt, och kvar finns bara en pedant chef och en grinig sekreterare. När så flera svårt sargade lik påträffas i den stora, mörka byggnaden sprider sig långsamt paniken. In kommer så det klassiska omaka polisparet – den burduse, kaffedrickande, korpulente polismannen med lång erfarenhet, och den nyare, hänsynsfullare poliskvinnan. Båda visar sig vara rätt inkompetenta. Polis och personal gör också precis det man bör göra när en mordisk galning ränner runt i den stora byggnaden – delar upp sig en och en, slänger passerkort omkring sig, låter patienterna ströva omkring fritt bäst de vill och låter de sargade kropparna ligga framme till allmän beskådan. Telefoner och övervakningssystem slutar fungera, dörrarna går i lås och överlevarna börjar inse att det är en övermänsklig fara de kämpar emot. Men i mänsklig skepnad, och Terri får reda på mer än hon önskat om sitt eget kött och blod.

AUDIO / VIDEO
Bildkvalitén är varierande, beroende på var scenerna utspelar sig. Utomhusscenerna är tydliga och bra, men den externa ljussättningen är dålig och kvalitén försämras allt eftersom det blir mörkare i byggnaden. Det blir sällan så dåligt att man har svårt att se bilden, men det estetiska intrycket hade enkelt kunnat förbättras genom att helt enkelt arbeta lite mer med ljussättningen, ett fenomen som är irriterande vanligt. När detta utelämnas blir bilden i stället otydlig, mörk, nästan solkigt blir intrycket – mer som en TV-serie än en professionellt gjord film. Och professionellt är kanske inte heller det ord som bör förknippas med den här filmen. Den spartanska miljön – huvuddelen av filmen utspelar sig på ett till stor del utrymt mentalsjukhus – bidrar till att ge intrycket av att THE DREAD är en lågbudgetfilm av det sämre slaget. Vad gäller formatet på bilden kan jag säga så mycket att det är widescreen, men några exakta kvalifikationer kan jag inte ge då det är en screener.

Detsamma gäller för ljudet, som jag bara kan anta är i stereo. Till skillnad från bildkvalitet håller ljudet en riktigt bra standard, vilket är tur då det saknas undertexter. Musiken är sparsam och inget som man fäster någon vikt vid som tittare, med replikerna levereras tydligt – i vissa fall lite väl tydligt.

EXTRAMATERIAL
Nej, det är ju en screener så något sådant finns det inte. Lika bra det säger jag, för om extramaterial brukar vara segt, vad vore då inte extramaterialet till den här rullen?

SAMMANFATTNING
”Inside everyone there is a monster waiting to be unleashed.” Jag, mitt dumma stycke, trodde att denna sammanfattning var bildligt talad. Men där högg jag i sten. Med en blandning av förvåning, irritation och uppgivenhet inför denna fantasilöshet – vad hände med det suggestiva? – ser jag i stället ett Chewbacca-liknande kreatur ta form inför de stackars offren.
Ellen Sandweiss, som vi känner igen från EVIL DEAD, kunde förväntas vara en hyfsad skådespelare, men övertrumfas med lätthet av det nyare TV-stjärnskottet Sally Pressman. I rollen som Terri gör hon ett naturligt intryck, hennes pojkvän likaså. Men mycket har uppenbarligen hänt sen EVIL DEAD. Ellen Sandweiss, som spelade det första offret i denna klassiker, spelar den pedantiska och griniga chefen Diane – och det på ett sorgligt dåligt sätt. Överdrivet artikulerande underlättar visserligen när man ser en film utan undertitlar, men det känns bara så krystat. Trist att se att hon gått ner sig så. Då i alla fall huvudkaraktären har potential att göra en sevärd film tycker man ju att man kunde ha lagt ner lite mer krut på manus. I stället avbyter scen på scen varandra i en rasande fart, inget får tid på sig att hinna bli intressant, och de få scener som faktiskt är lite mer utdragna är oftast rätt innehållslösa. Främst tänker jag då på den sorgliga skådespelarprestationen från det katatoniska psykfallet Alex – har människan bara en min? Katatoni eller inte, this is showbiz baby! Lite får man ju bjuda till. Vad han inte visar i mänsklig skepnad kommer dock fram i form av denna kreativa skapelse som varken har problem med att flyga eller att omgärda sig med lite mystikskapande rök och som grädde på moset kan kontrollera elektrisk ström och folks vilja! Att dräkten ser ut som en hemgjord Halloweendräkt med mask köpt på Wal-Mart gör inte direkt saken bättre.

Lite roligare blir det dock när polisen kommer in i bilden. Troligtvis inte medvetet, men stämningen höjs genast när in skrider vem om inte den klassiska fete och ohyfsade polismannen, med kaffekoppen balanserandes på magen. Han är väl för övrigt den mest spännande karaktären i en rätt platt skara – om man nu hinner med i svängarna. För scenerna levereras i en rasande fart utan att ge någon substans, man hinner inte lär känna karaktärerna eller riktigt förstå den annars enkla handlingen. Eftersom tempot är för snabbt och scenerna korta kan man bli lite förvirrad ibland. Dessutom är specialeffekterna rätt amatörmässigt gjorda, och spänningsfaktorn låg.
Skrämselfaktor då – tja, trots för det mesta dåligt skådespel och en rätt seg handling så hajar jag till några gånger – vilket förvisso kan bero på att man blir rätt sömnig av att se halva filmen utan att någonting vettigt händer, och så plötsligt händer det någonting. Jag skyller på ensamhet i en mörk lägenhet snarare än en välgjord rysare. Handlingen är en klassiker som kan bli riktigt skrämmande, men oftare blir förutsägbar och, som i detta fallet, fånig. Monstret är tydligt, pratar, omger sig med rökmoln och ser på det hela taget riktigt dumt ut. Slutscenen är löjlig och påminner om familjeförhållandet i Star Wars: gör du som jag så är du som jag – fast här mer bokstavligt talat. Att blanda in filosofi i slutet känns tyvärr inte speciellt lyckat, i alla fall inte efter en så substanslös historia som det är. Ett desperat försök att i sista stund hänga sig kvar i tittarens minne innan filmen går till de onödiga filmupplevelsernas sälla land. För det var det just, en onödig filmupplevelse – om upplevelse är något som skulle kunna sägas karaktärisera THE DREAD vill säga. Den är på det stora hela en rätt tråkig film. Längre scener där man kunde få lära känna skådespelarna – Terri och hennes pojkvän är till exempel dokumentärfilmare och det verkar ha påverkat speciellt Terri – skulle ge mer mening. I stället fylls filmen ut med långa skildringar av absolut ingenting. Övervakningskamerorna utgör en väsentlig del av materialet, men jag skulle inte vilja påstå att de egentligen förmedlar någonting. Tillsammans med en skral skådespelarinsats och en tunn historia är det här inget jag kan rekommendera någon att se ens en trist vardagskväll.

3 saker jag lärt mig efter att ha sett THE DREAD: